RECENSIONER -
Biker Boyz 
|
Filmen känns ju nästan utdömd på förhand, lägg därtill ett fullkomligt horribelt fult omslag och en extremt fånig titel och det känns verkligen som om hästen ska dö innan start. Därför är filmen verkligen en överraskning. Okej , det är ingen odödlig klassiker kanske men filmen var inte ens i närheten så urusel som jag faktiskt trodde. Totalt ointresserad som jag är av motorsport så hade jag förväntat mig någon sorts soppa á la ”The fast and the furious” men blir istället serverad en anrättning med oanat djup. Fast med ”oanat djup” menar jag inte att filmen kommer att bli en odödlig klassiker. Filmen handlar om Kid som i början av filmen blir faderlös när en motorcykel voltar under ett street race. Fadern var dessutom mekaniker till den krönte kungen av streetracing med motorcyklar, Smoke (som spelas av Laurence Fishburn). Bland det sista fadern säger till Kid, under en häftig ordväxling innan loppet, är att han hoppas att sonen växer upp till en hälften så bra man som Smoke. Klipp till ett halvår efter faderns död och vi träffar återigen Kid som numera är mer eller mindre besatt av tanken att slå självaste Smoke och ta hans hjälm som trofé. Enligt god streetracing sed så får nämligen vinnaren förlorarens hjälm, i Smoke’s fall en svart skapelse med inslagna patronhylsor (underförstått en hylsa för varje gång han vunnit). Det är nu inte bara streetracing i den här filmen, eftersom det handlar om motorcyklar så finns det självklart olika MC Gäng, fast eftersom det handlar om snabba motorcyklar så slipper vi den normala MC Gäng schablonen – feta, skäggiga, smutsiga och långhåriga Harley Davidson änglar. Kid som är mest som en osnuten tonåring vägrar låta sig hunsas av andra MC gängs presidenter och deras regler så han tar helt sonika och skaffar sig ett alldeles eget gäng – filmtitelns Biker Boyz. Det är en salig blandning av skådespelare i den här filmen från Fishburn till b-films stjärnor som Lisa Bonet och en halvdassig amerikansk rockstjärna vid namn Kid Rock – här i Sverige mest känd för sitt förhållande med Pamela Anderson och inte för sin musik. Kanske är det just den hämningslösa blandningen av skådisar som gör att filmen trots allt aldrig känns helt ointressant, man sitter inte som på nålar men man sitter kvar och ser hela filmen. Anders Thunell
|
|
Betyg
Fler artiklar av
Anders Thunell
