RECENSIONER -
Jungfrukällan 
|
Givetvis blir man lite nyfiken, trots att jag är den förste att erkänna att jag inte förstår Bergman till fullo. Vist har man sett filmer som Fanny och Alexander, fast den såg jag mest för att jag ville se scenen där Johan Thorén blev brännskadad. Ingen av Bergmans filmer har lämnat något större intryck på mig. Missförstå mig rätt här, filmerna har varit bra men jag har sett bättre. Filmens manus är skriven av Ulla Isaksson och bygger på en visa från 1300 talet. Jag har ingen aning om hur texten går till den visan och jag har svårt att hitta lämpliga tillfällen att sjunga en sådan visa som måste vara full av kristendom, våld, vrede och hämnd. Det första som sker i filmen är att man får se en havande kvinna som ber Oden om hjälp, om vad får man ingen aning om men man känner i ryggmärgen att hon känner sig orättfärdigt behandlad. Kvinnan visar sig heta Ingeri och hennes lott på gården verkar vara trälens. Kanske läser jag in alldeles för mycket symbolik i att hon är svarthårig medans husbondens dotter, Karin, är blond. Karin är alltså Jungfrun i filmens titel, hon gillar att lata sig och bli bortskämd. Husfrun, Märeta, försvarar sin benägenhet att låta sin dotter slippa undan lindrigt med ”Hon är ju den enda jag har” Karin ska denna dag bege sig till en kyrka för att överlämna vaxljus som ska användas i en mässa. Hon lindar mor sin runt fingret för att få bära sin gula klänning så att hon får vara vacker på sin färd. Hon övertalar även mor och far att Ingeri ska få följa med på färden, Skökan och Jungfrun scenariot känns komplett. Då paret har kommit till broväktaren så ursäktar sig Ingeri med att ha ont och hon blir kvar. Ensam rider Karin vidare. När det blir dags att äta sin medhavda matsäck så blir hon iakttagen och närmad av två karlar och en liten pojke som säger sig vara ute och valla sina getter. Karin erbjuder dom att dela hennes färdkost. Efter ett tag så blir Karin varse att hon faktiskt känner igen märkningen på en av getterna och hon inser att geten är stulen. Inte nog med det, dom två vuxna männen har fått lust på lite mer köttsliga nöjen – och dom tar vad dom vill ha. Efter fullbordad våldtäkt så slår en av dom ihjäl Karin med en påk. Liket plundras och sadelväskor genomsökes efter värdefulla saker att ta till vara. Det enda av värde som finns bedöms vara Karins gula klänning. När vallarna sedan söker skydd för natten så söker dom givetvis skydd i Karins hem. Som goda kristna människor tas dom emot av Bonden och hans fru, inte med öppna armar men mer som en kristen plikt. Efter kvällsvarden så går Bonden och fru till sängs, undrandes var Karin kan vara. Märeta kan inte sova och när hon hör en smäll och ett skrik så går hon för att ta reda på vad som har hänt. Det är nu som vallarna försöker sälja Karins gula klänning till Märeta och det är nu som hon förstår vad som har hänt. Vad som händer härnäst är, för att återknyta till början av min recension, en orgie i våld och ond bråd död. Man har hört så mycket om Bergmans filmer och ångest, så mycket att man nästan kan härleda det svenska vemodet till honom. Så jag blev lite förvånad när jag läste en artikel där man nämnde Ingemar Bergman som ”the incestuous father of the slasher genre” men efter att ha sett Jungfrukällan så känner jag mig nödgad att hålla med, okej att det aldrig blir riktigt grafiskt våld med litrar av blod som sprutar – men våldsamt är det utan tvekan. Filmen är klart sevärd med bland annat en helt underbar ”monolog” av Alan Edwall där han berättar för den skuldtyngda pojken om synd och guds grymma bestraffning av syndare men också om guds förlåtelse för synderna. Jag skulle kunna rekommendera filmen bara på grund av den scenen. Max Von Sydow gör utan tvekan också en av sitt livs skådespelareinsatser som Husbonden. Han är kall och logisk enda tills han får höra vad som hänt, och då riktigt ser man hur vansinnet sprider sig i hans ansikte och hur han fylls med hat mot vallarna. Det är riktigt svårt att förklara men filmen är bra och definitivt sevärd, jag har egentligen bara en sak att anmärka på och det är slutet. Slutet är katastrofalt dåligt, från att ha varit en film som berättar en historia om hämnd så känns det plötsligt som om filmen redan hade berättat det väsentliga men att regissören hade film kvar och att det var lika bra att använda den också. Jungfrukällan är otroligt vackert filmad, det går inte att komma ifrån att Sven Nykvist utan tvekan är en av dom (kanske till och med den) bästa filmfotograferna någonsin. Den här filmen är svart/vit men ändå så känns den full av färg. Vissa scener är så vackra att det nästan gör ont att se dom. Angående själva DVD utgåvan så tycker jag att det är konstigt att det inte bjuds på något som helst extramaterial. Ett kommentatorspår med i princip vem som helst skulle ha varit intressant. En trailer och lite pressklipp – det måste ju finnas material tillgängligt som dom kunnat slänga in på skivan, men det bjuds på ingenting. En riktig cineast måste verkligen känna sig blåst på konfekten, och det gör att DVD:n faktiskt känns billig på samma sätt som en uppföljare med siffran 4 i titeln. Någon modig människa finns det väl som törs fråga Bergman om han har lust att kommenterar sin egen film? Anders Thunell anders@dvdklippet.nu
|
|
Betyg
Fler artiklar av
Anders Thunell
