
Månguden
PUBLICERAD
2010-05-09
När fullmånen lyser kliver Månguden fram ur skuggorna. Han bär en svart rock och en machete som accessoar, campare varnas men det finns alltid offer. När polisen Johan Vinge ser en amatörvideo som spelats in med mördaren i huvudrollen känner han sig säker på att han har att göra med sveriges första seriemördare.
Johan Vinge är en hårdkokt deckare som skulle kunna vara plockad ur vilken 1:-’as pocketbok som helst, han har skinnjacka och finsk accent och ler väldigt sällan. Tomas Laustiola vet hur man beter sig för att vara tuff i en åttiotalsfilm och gör det på ett mycket trevligt sätt. Problemet med Månguden är bara det att det inte finns någon kontrast till den hårda huvudrollen. Alla kliver med tunga steg och drar som bäst på smilbanden en millimeter. Det är en dyster samling människor som inte kan ha mycket till privatliv som visas upp i Månguden. Rökandes och drickandes i ensamhet samtidigt som kropparna staplas på hög i de svenska skogarna.
Månguden bjöd mig på ett par överraskningar faktiskt. För det första så trodde jag att det här var en nyproducerad film så ana min förvåning när jag såg inledningen med alldeles för ljus text mot mörk bakgrund samtidigt som 4:3 formatet visade sig. Jag tittade på fodralet och insåg att jag fick backa mina förväntningar mer än tjugo år. Den andra överraskningen är den okonventinella och desto mer energirika plotten som utspelar sig bland alla dystra människor, ett hyfsat manus som inte får chansen att utvecklas till sin spets under dåliga ljusförhållanden, trötta skådespelare och rätt så trist utförda dialoger.
Det saknas mycket energi och tänk i Månguden. Kanske är det på grund av åldern på filmen som det blir såhär. Allt inom film har ju utvecklats så mycket men action och tempo som relativt enkelt borde kunna i alla fall simuleras är inte två ingredienser som vi bjuds rikligt på här. Inte heller tycks rollerna alltför genomtänkta utan försvinner helt plötsligt ur filmen då de inte behövs längre, visst – de behövs ju inte längre, men borde de inte skrivas ur filmen istället för att bara försvinna?
För den som gillar att bli nostalgisk och eventuellt för dem med en böjelse mot b-filmsgenren kan det här vara något. För den vanlige filmhungrige konsumentpersonen är det inte riktigt något att hänga i granen. Alldeles för grådassigt och segt för att fånga och hålla kvar intresset hos sin publik. Lägg därtill ett tråkigt format med skräpig och ojämnt ljus bild så förstår du kanske vad jag menar. Ett snyggt fodral som lovar runt men en tråkig film som levererar tunt.
-T. Ingvarsson torbjorn@dvdklippet.nu
|