Shrink - Fallet Dr Carter
PUBLICERAD 2010-02-08
Kevin Spacey kan odla en tvådagarsskäggstubb som får självaste tomten att skämmas. I Shrink har han all anledning att lämna rakhyveln på hyllan då det är mycket annat som rör sig i huvudet på honom. För vad gör man när man är framgångsrik kändispsykolog men själv har ett helt söndertrasat sinne? Var vänder man sig för att få hjälp?

Dr. Carter (Spacey) löser problemen med marijuana. Joint efter joint sugs igenom systemet och det eviga ojjandet från världskändisar som har alla möjliga bekymmer försvinner någonstans där emellan. I sin typiska psykologstol med tillhörande pose sitter han och odlar bitterhet och avsky för världen omkring sig tills en dag då han av sin far (också psykolog) får en pro-bonopatient som har ett liknande trauma bakom sig som honom själv.

På en gräsmatta i Hollywood klipper samtidigt Carters gudbroder gräsmattor i väntan på det stora breaket, han är filmförfattare med inlämnade manus hos en annan av psykologens patienter vars assistent han blir förälskad i, samtidigt som han skriver nytt manus med anknytning till Carters pro-bonopatient... Som du kanske anar så är det en rätt invecklad historia det här med väldigt många roller som slåss om uppmärksamheten. Alla de sex rollerna som beblandas med varandra har en anknytning och det blir till slut rätt så mycket att hålla reda på… Tyvärr imponerar inte all denna kraft som lagts ned på alla rollerna och jag tycker att för att hålla filmen mer intressant kunde det rensats bort ett par i alla fall.



Det är inte heller någon roll som är överdrivet intressant att följa förutom Dr. Carter och en av hans patienter som är agent till stjärnorna. De har ett mervärde i hur de spelas av Kevin Spacey och Dallas Roberts, den senare som också setts till i 3:10 to Yuma och L-Word. I övrigt så är det sällan underhållande och rätt så sömniga porträtt som spelas med relativt patetiska karaktärer i ett långsamt och sällan överraskande manus. Shrink hade kunnat vara så mycket mer med ett högre tempo, mindre roller att växla mellan och en bättre balans mellan det svarta och det komiska.

Regissören Jonas Pate har mest arbetat med teve innan och det märks inte alls i Shrink, det finns ingenting tycker jag som försöker fånga uppmärksamhet eller liknande, filmen står för sig själv och vill man inte titta så är det bara att stänga av, attityden har hamnat rätt åtminstonde, Shrink som film skiter fullständigt om du tycker om den eller inte, den bara finns.

Men jag är som sagt inte imponerad av ett myller av kändisar som spelar kändisar med terapeutiska behov. Det är tröttsamt och segt, Dr. Carter är bäst med sin uppgivenhet och i ett par scener får Kevin Spacey utrymme att dra på lite och visa vad han går för men på det stora hela är det bara en dokumentation av folk i allmänhet, som alla råkar vara bekanta med varandra.

Shrink är för mig en besvikelse och en mellanfilm bland svarta komedier, det är en svår genre att bemästra och Jonas Pate som regissör och Thomas Moffett som skrivit manus kommer nära, utan att lyckas helt tyvärr. Det är snyggt presenterat men ett alldeles för tungt manus gör att de tappar balansen i filmen och det blir rätt så tråkigt att följa Doktorn och hans vänner till slut.



-T. Ingvarsson
torbjorn@dvdklippet.nu

Av Torbjörn Ingvarsson Fler artiklar av Torbjörn Ingvarsson -Gainsbourg (Recension) -Mannen under trappan (Bluray) (Recension) -Skottår (Leap Year) (Recension) -Suck (Bluray) (Recension) -Happy Gilmore (Bluray) (Recension)