Synecdoche New York
PUBLICERAD 2009-06-22
Charlie Kaufman slår till igen efter tidigare lyckade insatser som Eternal sunshine of the spotless mind, Adaptation och den grymmaste av dem alla Being John Malkovich. Synecdoche New York är minst lika konstig om inte mer än de tidigare och Kaufman låter inte sina skådisar vila en sekund.

Speciellt stressad och hypokondrisk ser vi en av mina favoriter sen Magnolia, Philip Seymour Hoffman i huvudrollen som Caden Cotard. En pjäsregissör för teatern som upprepar andras storverk på små scener. Hans liv är till en början nära på normalt idyllisk men kommer att svänga abrupt då han helt plötsligt står själv, med ett nytt enormt projekt på gång samtidigt som hans tidsuppfattning blir allt mer och mer vag. Kaufman påbörjar ett enkelt drama som inte väntar länge på att förvandlas till ett underligt experiment.

Kaufman är lite av en galning som gör som han vill i sina filmer. Handlingen behöver inte alltid vara förankrad vid en tidslinje och frosserier i olycka och misär är inte helt ovanligt. I Synecdoche får Philip Seymour Hoffman blotta alla sina talanger för att leva upp till den svåra roll han tilldelats och han klarar det med bravur.

Kaufman utvecklar varje bestående roll till max och tar inga genvägar för att ställa personligheter i rampljuset. Ofta blir det faktiskt lite överväldigande med all dialog och det är lätt hänt att tappa fokuseringen på filmen, gör man det är det bara att börja om. Detta hände mig, jag såg om första tredjedelen av Synecdoche och fick en helt annan syn på starten vi andra visningen. Ljusare och lättsammare – förmodligen kände jag såhär för att det mot mitten sker en djupdykande studie i mörker som är svårt att slita sig från och låta passera obemärkt.

Mot filmens slut kände jag mig trött, utarbetad och ganska virrig i vad som egentligen hade hänt de sista tjugo minutrarna. Synecdoche startar lätt men avslutas med ett komplicerat lapptäcke av förändrade och förvirrade karaktärer som omlott spelar varandra, regisserar varandra och har förhållanden som skrider över gränserna. Otroligt svårt att sammanfatta. Kaufman experimenterar helt enkelt och han gör det här suveränt bra för även om jag inte hänger med varje scen eller förstår undermeningen i allt som händer tycker jag att det är underbart baserat på de delar jag hänger med på.

Synecdoche är en film som det inte går att lita på en recensents åsikt för att få en uppfattning om värdet i den. Alla måste bilda sig en egen uppfattning och låta allt hända villkorslöst, med största sannolikhet en film publiken antingen älskar eller hatar med ett skikt av funderingar som bara avhjälps genom att se om. Jag rekommenderar Synecdoche till hundra procent och är säker på att det blir ytterligare en Kaufmansnackis även om den inte är lika humoristisk som Human Nature eller I huvudet på John Malkovich. Här har vi en helt annan styrka, en uppsjö av välkända skådisar som alla gör sitt bästa (Catherine Keener, Jennifer Jason Leigh, Tom Noonan, Dianne Wiest, Emily Watson mfl.) en historia som inte utger sig för att vara lättsam vid något tillfälle och en fantastisk scendekor både i filmen och på scenen i filmen.
SF ger ut på dvd och med 5.1 ljudet och bilden är jag nöjd, även en hel del trevlig extramaterial att gotta sig med.


-T. Ingvarsson
torbjorn@dvdklippet.nu

Av Torbjörn Ingvarsson Fler artiklar av Torbjörn Ingvarsson -Gainsbourg (Recension) -Mannen under trappan (Bluray) (Recension) -Skottår (Leap Year) (Recension) -Suck (Bluray) (Recension) -Happy Gilmore (Bluray) (Recension)